Om mig

Cassandra Vogel

Jag som driver Vilda yoga heter Cassandra och jag bor i Göteborg.
Yogan har funnits i mitt liv sedan jag var 16 år och fick en DVD-box i present. DVD bestod av 3 yogaskivor och i presenten ingick också en yogamatta (som jag idag, 11 år senare, fortfarande har kvar och använder!!) och en pilatesboll. Första skivan var yoga för nybörjare och eftersom det passade in på mig så började jag där. De andra delarna var Poweryoga och yoga på bollen. Jag var inte lika förtjust i de skivorna eftersom jag tyckte det var alldeles för högt tempo och fokus på helt fel saker. Det gick så snabbt och allt skulle vara så märkvärdigt tyckte jag. Men nybörjarfilmen såg jag om och om igen och utövade yogan flera gånger i veckan. De var saker som att stå i trädet, ryggradsvridningar och nedåtstående hund. I videon fick jag lära mig att dra in naveln och hur man andades rätt i övningarna. 

Sedan kom en period av uppehåll. Yogan ersattes till stor del av dans och framförallt Zumba som jag utbildade mig inom 2012. Dansat hade jag gjort tidigare i livet, både klassiskt som jazz, modernt och balett som litet barn och i tonåren salsa, chacha och bugg ett kort tag. De latinamerikanska rytmerna har alltid lockat mig så när Zumbavågen drog in över Sverige fick jag även där en DVD med rutiner. Säkert har fler av er också köpt deras DVD eller tittat på reklamen på TV. Det var inte förrän 2010-2011 som jag började gå på klasser och jag blev tokinspirerad av min Zumbalärare och sommaren 2012 bar det iväg till Stockholm och utbildning inom Zumba Basic. När jag hade jobbat som Zumbainstruktör i några år började andra dansformer locka och idag blandar jag olika stilar i mina danspass. Förutom Latin älskar jag musik från Afrika, Indien och Mellanösten!

År 2015 var det äntligen dags att ta steget att bli yogalärare och jag hittade Föreningen Yoga för alla som drivs av den fantastiska Synne Håkanlind. Tillsammans med många andra underbara människor utbildade jag mig och fick kunskap inom Yoga Nidra, Kundalini, Yinyoga och såklart Hatha. Att utbilda sig till yogalärare var en mycket speciell resa för mig. Det handlade om att inte kontrollera tid och rum, andas, skynda långsamt och stanna till. För ett kontrollfreak som jag var det en utmaning. En utmaning jag idag är lycklig över att få ha varit med om. 
Synne sa: Ni äter när ni är hungriga, sträcker på er när ni behöver, lägger er ner om ni är trötta och det finns alltid te och vatten här för den som är törstig. Jag var helt chockad! Först var det svårt men sedan blev det en frihet. Att inte behöva vänta på att det blev rast eller lunchtid för att gå på toa eller äta. Att inte känna sig dum för att man måste resa på sig och sträcka ut benen. Att få lov att finnas med alla sina behov och vara accepterad. Jag är så glad att jag har lärt mig det och nu är det, för mig, en självklar helt i sammanhang som jag leder. Oavsett om det så är dans, yoga eller en samling (jag är nämligen också förskollärare). 

Ja, förskolan. Barnen kan lära oss mycket. Nyfikenhet, frågvishet, ärlighet. Förmågan att våga visa känslor. Oj, vad jag lär mig av barnen, varje dag jag är med dem. Att uppskatta de små sakerna, att vara i kontakt med sina känslor, att inte vara en slav under tidens hårda grepp. 

Tiden är förunderlig. När man var liten gick alltid så fort men man hann vara med om så mycket, ibland stod tiden helt still och allt var tråkigt. Men för det mesta var tiden ingenting man brydde sig om. Man hade fullt upp att utforska världen. Vad hände med det? Nu är allt inramat i tid, scheman och deadlines. 
"Nu måste vi plocka undan för det är lunch"
"Men jag måste göra klart mitt pärlhalsband"
"Det får du göra sedan, vi ska äta nu"
"När då sen? Jag vill göra klart det nu!"
Så kan det låta ibland. Och visst har de rätt barnen, när är sedan? Tänk vad man kan ta kål på kreativitet genom att stoppa någon från att göra det den vill, när den vill det. 

Kjell Enhager berättar i ett vinterprat från 2015 om sin son som hoppat ut ur bilen och sagt:
"En sten!"
Sedan tog han ett kliv och sa:
"En sten till!"
Det blir en lång dag i min värld - erkänner Kjell. Och jag är bredd att hålla med men tänk om vi kunde hitta tillbaka till det lite gran, då hade vi nog inte upplevt att tiden rusar ifrån oss.

"Att finna balanser - en bok om undervisningsyrket" är skriven av Lars-Åke Kernell och i den försöker Lars-Åke takla det här med balanser. Han fokuserar i och för sig på skolans värld i det här avseendet men jag upptäcker att det lätt går att applicera på livet som helhet. Täta relationer, höga förväntingar, strukturer och tillvägagångssätt. Hur passar jag in? Hur gör jag rätt? Hur hittar jag balansen? 

Jag förstod, under min yogaresa, att jag har mycket Yang i mig. För dig som inte är införstodd med bereppet Yin och Yang kan jag, med wikipedias hjälp för formulering, beskriva det såhär:
Yin (kinesiska: skuggsida) och Yang (kinsesiska: solsida) är begrepp inom kinesisk filosofi där yin och yang representerar motsatser, ytterligheter och universiums "urkraft". 

  • Yin, det svarta, är den kvinnliga och passiva urkraften. Den symboliserar jorden och månen, det mörka, det kalla och det fuktiga, men även bergen och skelettet. Tigern anses vara den varelse, som allra mest förkroppsligar "yin".
  • Yang, det vita, är den manliga och aktiva urkraften. Den symboliserar himlen och solen, det ljusa, det varma och det torra, men även floderna och blodomloppet. Draken anses vara den varelse, som allra mest förkroppsligar "yang".

Ja, säga vad man vill om hurvida lugnet är kvinnligt och farten tillhör mannen men om så vore har jag mer Yang, alltså manligt, i mig än Yin. I alla fall är det oftast det som kommer till uttryck. Jag äter fort, jag pratar fort, rör mig fort. Jag anser mig ha skarpa reflexer och är mycket känslosam. Men för att få balans i livet och för att vara grundad, både i mig själv och på marken, behöver jag Yin. Jag har börjat förstå det mer och mer. Fart och fläkt är kul men lugnet är den återhämtning jag behöver för att inte köra slut på mig själv. Det betyder inte att jag måste göra avkall på mig själv utan bara att jag måste ge lite mer plats åt Yin. När jag gör det kan jag sedan njuta mer av Yang, faktiskt. Det är också därför jag hellre utövar lugna yogaformer än Poweryoga eller Ashtangayoga.

Yoga, för mig, handlar inte om prestige eller prestation. Att stå på huvudet, vara vigast och göra en snabb, tuff solhälsning är ingenting för mig! Jag tar yogan med ro. En solhälsning kan göras långsamt och man kan ändå bli varm. Drar man ner tempot på en Kundaliniklass kan man verkligen känna hur alla kotorna i ryggraden jobbar och hur kraften sprider sig uppåt mot huvudet. I yinyogan känner du verkligen hur bindväven får andas och sträcka på sig och du blir mer rörlig. Roligast av allt är att ta rörelser man gjort ofta och sedan gå lite utanför boxen. Till exemepel katt och ko som du gör med händerna och knäna i golvet. Du flexar ryggraden genom att titta upp mot taket och svanka (skapa en ko-form) och sedan tittar du ner mot golvet, rundar ryggen och ser ut som en katt som sträcker sig efter att ha legat länge i soffan. Vad skulle hända om du började göra den som vanligt men sedan började bryta dig loss från formen? Kanske åker höfterna åt höger och vänster, kanske kommer knäna mer isär, kanske böjer du på armarna...ja, möjligheterna är oendliga. Frihet. Först Trygghet i det som är bekant, Tillåtelse att vara sig själv, sedan kommer Friheten i att få utforska och upptäcka! Det är yoga för mig!